Loumlrdag Videos
newest 100 loumlrdag videos / loumlrdag widgets / media rss:

Äntligen höst. Och september, som första lövfällarmånad, har såklart gett redaktionen en massa bra saker. Kanske allra främst musik. Och visst, Kal och Madelene är tillbaka med podradio. Äntligen. Raphael Saadiq 100 Yard Dash (låt) Med en sällan skådad intensitet kvider Saadiq fram septembers allra finaste, uppbackad av både tamburin och kör. Kan någon ta upp tråden från förr utan att tappa fokus är det Saadiq. Den nya skivans höjdpunkt är en två minuters lyckad hybrid. (Agnes Arpi) At the Gates, KB, Malmö (konsert) Att till slut få se At the Gates live var bra nog. Att dessutom få se dem göra en så pass bra spelning var att toppa alla förväntningar. (Tomas Lundström) Scibi feat. Robina Love Come Down (Original Mix) (låt) Du-du-du-da-da-da-daa. Du-du-du-da-da-da-daa. Du-du-du-da-da-da-daa. Let your love come down. Let your love come down. So let your love come down. Du-du-du-da-da-da-daa. Du-du-du-da-da-da-daa. Du-du-du-da-da-da-daa. (Ola Andersson) Lack (band) European Social Forum intog Malmö och nyhetsrapporteringen fokuserade föga förvånande nästan uteslutande på kravallerna som följde på Reclaim The Streets-manifestiationen vid Triangeln. Vad man (och typ alla andra) missade var att danska Lack ett par kvarter bort samtidigt gjorde sitt tredje sista gig någonsin. Jag och medlemmar ur Sista Sekunden, Scraps of Tape och Giant Boar plus ytterligare några tappra såg detta band pumpa ur sig deras besinningslösa och furiösa hardcore för sista gången på svensk mark. Om det var bra? Fantastiskt bra. Sorgligt? You bet. (Jonas Appelqvist) Peter, Bjorn and John Seaside Rock (album) Stundtals vill jag bara lyssna instrumentala alster. Att det skulle bli Peter, Bjorn and John i det här fallet förvånar mig, då jag tidigare inte har brytt mig om trion för fem öre. Sent ska syndaren vakna, för det här är onekligen grymt. (Mats Guldbrand) Nina Ramsby och Ludvig Berghe Trio Och alla dom andra (låt) Det där som konserten på Way Out West utlovade täcks in med råge. Otroligt bra. (Kal Ström) Majestic Flow (blogg) Döper man en blogg efter en låt från världens bästa svenska hiphopalbum är det en tydlig signal att jag ska lyssna. Jag har ingen aning om vem som ligger bakom, men flödet av mer eller mindre obskyr oftast gammal svensk hiphop får det att tåras nostalgiskt i mina öron. Diskussionerna med Miki är dessutom galet underhållande. Om du var med när man kunde köpa all svensk hiphop som släpptes kommer du också att gilla det här. (Patrik Hamberg) Woodpigeon Songbook (album) September var svårt. Men bland alla höstlöv hittade jag kanadensarna i Woodpigeon. De slog mig direkt. Som en kör av vargar. (Madelene Holm)

Äntligen höst. Och september, som första lövfällarmånad, har såklart gett redaktionen en massa bra saker. Kanske allra främst musik. Och visst, Kal och Madelene är tillbaka med podradio. Äntligen. Raphael Saadiq 100 Yard Dash (låt) Med en sällan skådad intensitet kvider Saadiq fram septembers allra finaste, uppbackad av både tamburin och kör. Kan någon ta upp tråden från förr utan att tappa fokus är det Saadiq. Den nya skivans höjdpunkt är en två minuters lyckad hybrid. (Agnes Arpi) At the Gates, KB, Malmö (konsert) Att till slut få se At the Gates live var bra nog. Att dessutom få se dem göra en så pass bra spelning var att toppa alla förväntningar. (Tomas Lundström) Scibi feat. Robina Love Come Down (Original Mix) (låt) Du-du-du-da-da-da-daa. Du-du-du-da-da-da-daa. Du-du-du-da-da-da-daa. Let your love come down. Let your love come down. So let your love come down. Du-du-du-da-da-da-daa. Du-du-du-da-da-da-daa. Du-du-du-da-da-da-daa. (Ola Andersson) Lack (band) European Social Forum intog Malmö och nyhetsrapporteringen fokuserade föga förvånande nästan uteslutande på kravallerna som följde på Reclaim The Streets-manifestiationen vid Triangeln. Vad man (och typ alla andra) missade var att danska Lack ett par kvarter bort samtidigt gjorde sitt tredje sista gig någonsin. Jag och medlemmar ur Sista Sekunden, Scraps of Tape och Giant Boar plus ytterligare några tappra såg detta band pumpa ur sig deras besinningslösa och furiösa hardcore för sista gången på svensk mark. Om det var bra? Fantastiskt bra. Sorgligt? You bet. (Jonas Appelqvist) Peter, Bjorn and John Seaside Rock (album) Stundtals vill jag bara lyssna instrumentala alster. Att det skulle bli Peter, Bjorn and John i det här fallet förvånar mig, då jag tidigare inte har brytt mig om trion för fem öre. Sent ska syndaren vakna, för det här är onekligen grymt. (Mats Guldbrand) Nina Ramsby och Ludvig Berghe Trio Och alla dom andra (låt) Det där som konserten på Way Out West utlovade täcks in med råge. Otroligt bra. (Kal Ström) Majestic Flow (blogg) Döper man en blogg efter en låt från världens bästa svenska hiphopalbum är det en tydlig signal att jag ska lyssna. Jag har ingen aning om vem som ligger bakom, men flödet av mer eller mindre obskyr oftast gammal svensk hiphop får det att tåras nostalgiskt i mina öron. Diskussionerna med Miki är dessutom galet underhållande. Om du var med när man kunde köpa all svensk hiphop som släpptes kommer du också att gilla det här. (Patrik Hamberg) Woodpigeon Songbook (album) September var svårt. Men bland alla höstlöv hittade jag kanadensarna i Woodpigeon. De slog mig direkt. Som en kör av vargar. (Madelene Holm)

Emil Jensen Så får du mig ändå Det bästa som hände den här månaden var att jag fick ett smakprov från Emil Jensens kommande album som spelas in just nu. Så får du mig ändå heter låten som bäddats in en mjuk produktion signerad Lars Halapi. En varm och skön låt som utan tvekan är försommarens ledmotiv. Albumet kommer säljas i samband med sommarens turné där Emil åker Sverige runt med Lars Winnerbäck. (Fredrik Welander) Rammstein Das Model (låt) Jag upptäckte precis en fantastisk gammal Kraftwerk-cover. Rammsteins version av Das Model bör ingen som gillar tyska industriljud undgå. (Isabelle Ståhl) Elvis Costello My Three Sons Min månad sammanfattas mycket kort i den helt underbara My Three Sons med Elvis Costello: så vuxet, så värdigt, en sådan kärleksfull hyllning till sin egen historia. Momofuku är det bästa Costello gjort sedan samarbetet med Burt Bacharach. (Joakim Johansson) M83 Graveyard girl (låt) Shoegaze har överlag varit en totalt anonym genre för mig. Bortsett från ett par akter som lyckas göra den intressant. M83 är en sådan akt och nya skivan Saturdays = youth, den femte i ordningen, innehåller smått fantastiska Graveyard girl. Det känns otroligt daterat och det på ett bra sätt. 1989 ringde och ville ha tillbaka sitt sound. Typ. (Jonas Appelqvist) The Radio Dept. Freddie and the Trojan Horse (låt) Det kom en hel del som var väldigt bra denna månad. Men The Radio Dept. är ändå The Radio Dept., och jag höll på i taket när jag förstod att en EP väntar redan i juni. Nya singeln är inte lika bra som radiodepartementet kan vara, men jag är inte besviken trots lång väntan. (Madelene Holm) Eef Barzelay True Freedom (låt) För att albumet Lose Big var så där fint som jag inte vågat hoppats på. (Maria Gustafsson) Pen Expers Ether (låt) Jag har väntat så länge på att något sånt här skulle komma ut ur det infekterade pop-Sverige. Och det var värt väntan. (Martina Nordman) Coldworker Rotting Paradise (album) Det var ett tag sedan ett dödsalbum intresserade mig riktigt mycket, men Coldworker lyckas med det utan några som helst bekymmer. Kvalité rakt igenom. (Mats Guldbrand) Donna Summer I m a Fire (Solitaire Club Mix) Nytt album från Donna (DONNA!) borde ju kunna vara grejen hela dagen. Särskilt som en stor del av världen, Kleerup alldeles nyss, uppdaterat Giorgio Moroders och Donnas sjuttiotalselektrorymddisco. Istället blev det rätt trist r n'b-nånting som strömlinjeformade radiokanaler gillar. Inte helt oväntat är det när det låter som mest Donna, mest disco, som Crayons är som bäst. Sebastian Arocha Morton, som också rattade Samantha James Rise förra året, gör här ett helt okej jobb med I m a Fire. Men det är först när Solitaire sätter tänderna i ljudfilerna som I m a Fire verkligen, totalt, fullständigt exploderar i en pianohamrad och stråkströsslad discohousebomb med världens snyggaste ögonfransar och ett helt hav av snurrande kyrkbänkar. (Ola Andersson) Chords Things We Do For Things (album) Ett riktigt bra svenskt hiphopalbum. Det var faktiskt varken igår eller ifjol. Eklektiskt är bara förnamnet. Finaste funken efternamnet. (Patrik Hamberg)

Emil Jensen Så får du mig ändå Det bästa som hände den här månaden var att jag fick ett smakprov från Emil Jensens kommande album som spelas in just nu. Så får du mig ändå heter låten som bäddats in en mjuk produktion signerad Lars Halapi. En varm och skön låt som utan tvekan är försommarens ledmotiv. Albumet kommer säljas i samband med sommarens turné där Emil åker Sverige runt med Lars Winnerbäck. (Fredrik Welander) Rammstein Das Model (låt) Jag upptäckte precis en fantastisk gammal Kraftwerk-cover. Rammsteins version av Das Model bör ingen som gillar tyska industriljud undgå. (Isabelle Ståhl) Elvis Costello My Three Sons Min månad sammanfattas mycket kort i den helt underbara My Three Sons med Elvis Costello: så vuxet, så värdigt, en sådan kärleksfull hyllning till sin egen historia. Momofuku är det bästa Costello gjort sedan samarbetet med Burt Bacharach. (Joakim Johansson) M83 Graveyard girl (låt) Shoegaze har överlag varit en totalt anonym genre för mig. Bortsett från ett par akter som lyckas göra den intressant. M83 är en sådan akt och nya skivan Saturdays = youth, den femte i ordningen, innehåller smått fantastiska Graveyard girl. Det känns otroligt daterat och det på ett bra sätt. 1989 ringde och ville ha tillbaka sitt sound. Typ. (Jonas Appelqvist) The Radio Dept. Freddie and the Trojan Horse (låt) Det kom en hel del som var väldigt bra denna månad. Men The Radio Dept. är ändå The Radio Dept., och jag höll på i taket när jag förstod att en EP väntar redan i juni. Nya singeln är inte lika bra som radiodepartementet kan vara, men jag är inte besviken trots lång väntan. (Madelene Holm) Eef Barzelay True Freedom (låt) För att albumet Lose Big var så där fint som jag inte vågat hoppats på. (Maria Gustafsson) Pen Expers Ether (låt) Jag har väntat så länge på att något sånt här skulle komma ut ur det infekterade pop-Sverige. Och det var värt väntan. (Martina Nordman) Coldworker Rotting Paradise (album) Det var ett tag sedan ett dödsalbum intresserade mig riktigt mycket, men Coldworker lyckas med det utan några som helst bekymmer. Kvalité rakt igenom. (Mats Guldbrand) Donna Summer I m a Fire (Solitaire Club Mix) Nytt album från Donna (DONNA!) borde ju kunna vara grejen hela dagen. Särskilt som en stor del av världen, Kleerup alldeles nyss, uppdaterat Giorgio Moroders och Donnas sjuttiotalselektrorymddisco. Istället blev det rätt trist r n'b-nånting som strömlinjeformade radiokanaler gillar. Inte helt oväntat är det när det låter som mest Donna, mest disco, som Crayons är som bäst. Sebastian Arocha Morton, som också rattade Samantha James Rise förra året, gör här ett helt okej jobb med I m a Fire. Men det är först när Solitaire sätter tänderna i ljudfilerna som I m a Fire verkligen, totalt, fullständigt exploderar i en pianohamrad och stråkströsslad discohousebomb med världens snyggaste ögonfransar och ett helt hav av snurrande kyrkbänkar. (Ola Andersson) Chords Things We Do For Things (album) Ett riktigt bra svenskt hiphopalbum. Det var faktiskt varken igår eller ifjol. Eklektiskt är bara förnamnet. Finaste funken efternamnet. (Patrik Hamberg)

Efter en några månader lång odyssé genom Kiss albumhistoria kände vi att det var dags att välja ut de allra bästa låtarna. För att komplettera våra egna val och få en extra hand i urvalet bjöd vi in ytterligare åtta personer. Nicke Andersson (The Hellacopters), Niklas Olsson (ordförande i Kiss Army Sweden), Mikael Nordlander (Musikbyrån), Anders Jakobson (Coldworker), Pelle Gunnarsson (Chrome Magazine, Black Juju Records), Marcus Grahn (författare och journalist), Salme Dahlström (tidigare Oja, Kvitt eller dubbelt-vinnare och sångerska) och sist men inte minst Henrik Josefsson (dagensskiva.com-besökare, känd som henko). Tillsammans listade vi inte mindre än 57 låtar ur Kiss-katalogen. En brokig samling som sträcker sig från första albumet till sista. Någon från nästan varje album. När vi räknade samman rösterna stannade topp tio ändå på låtar från bandets sju första album. Detroit Rock City (Paul Stanley, Bob Ezrin) Ja det var väl ingen överraskning? En av bandets absoluta klassiker. Låten toppade fyra av röstsedlarna och fanns med på sju av tio. Strutter (Gene Simmons, Paul Stanley) Första låten från första skivan. Många skulle säkert säga att det aldrig blir bättre än så. Har remixats ett par gånger, men visst är det originalversionen som svänger bäst? C mon And Love Me (Paul Stanley) Etta på en lista, tvåa på en annan och med på ytterligare två bevisar att det här är mer än bara ett albumspår (ja det var ju faktiskt en singel också). En galet skön rockstänkare. Love Her All I Can (Paul Stanley) Etta på två av listorna. En perfekt rock n'roll-låt. Black Diamond (Paul Stanley) Låten trummisarna brukar få en chans att skina som sångare på live. I Stole Your Love (Paul Stanley) Actionrocken börjar här. She (Gene Simmons, Stephen Coronel) En av flera låtar som flyttades från Simmons och Stanleys tidigare band Wicked Lester till Kiss och fick ett rakare arrangemang. I Was Made for Lovin You (Paul Stanley, Vini Poncia, Desmond Child) Disocflörten som delar fansen i två läger - kärlek eller hat. Toppade en lista i vår omröstning och var trea på en annan. Love Gun (Paul Stanley) Ett av de mest självklara inslagen i Kiss live-set. En knivskarp hårdrocksdänga. Goin Blind (Gene Simmons, Stephen Coronel) Låten som fick ett nytt liv när den plockades fram till Unplugged-inspelningen, även om vi så klart minns den bäst som den lät på Hotter Than Hell. Studioalbum Kiss (1974) Hotter than Hell (1974) Dressed to Kill (1975) Destroyer (1976) Rock And Roll Over (1976) Love Gun (1977) Gene Simmons (1978) Ace Frehley (1978) Peter Criss (1978) Paul Stanley (1978) Dynasty (1979) Unmasked (1980) Music from The Elder (1981) Creatures of the Night (1982) Lick It Up (1983) Animalize (1984) Asylum (1985) Crazy Nights (1987) Hot in the Shade (1989) Revenge (1992) Carnival of Souls (1997) Psycho Circus (1998) Livealbum Alive! (1975) Alive II (1977) Alive III (1993) Kiss Unplugged (1996) Symphony/Alive IV (2003) Samlingsalbum (i urval) Double Platinum (1978) Killers (1982) Smashes, Thrashes Hits (1988) Köp på iTunes Music Store: Lyssna:

Efter en några månader lång odyssé genom Kiss albumhistoria kände vi att det var dags att välja ut de allra bästa låtarna. För att komplettera våra egna val och få en extra hand i urvalet bjöd vi in ytterligare åtta personer. Nicke Andersson (The Hellacopters), Niklas Olsson (ordförande i Kiss Army Sweden), Mikael Nordlander (Musikbyrån), Anders Jakobson (Coldworker), Pelle Gunnarsson (Chrome Magazine, Black Juju Records), Marcus Grahn (författare och journalist), Salme Dahlström (tidigare Oja, Kvitt eller dubbelt-vinnare och sångerska) och sist men inte minst Henrik Josefsson (dagensskiva.com-besökare, känd som henko). Tillsammans listade vi inte mindre än 57 låtar ur Kiss-katalogen. En brokig samling som sträcker sig från första albumet till sista. Någon från nästan varje album. När vi räknade samman rösterna stannade topp tio ändå på låtar från bandets sju första album. Detroit Rock City (Paul Stanley, Bob Ezrin) Ja det var väl ingen överraskning? En av bandets absoluta klassiker. Låten toppade fyra av röstsedlarna och fanns med på sju av tio. Strutter (Gene Simmons, Paul Stanley) Första låten från första skivan. Många skulle säkert säga att det aldrig blir bättre än så. Har remixats ett par gånger, men visst är det originalversionen som svänger bäst? C mon And Love Me (Paul Stanley) Etta på en lista, tvåa på en annan och med på ytterligare två bevisar att det här är mer än bara ett albumspår (ja det var ju faktiskt en singel också). En galet skön rockstänkare. Love Her All I Can (Paul Stanley) Etta på två av listorna. En perfekt rock n'roll-låt. Black Diamond (Paul Stanley) Låten trummisarna brukar få en chans att skina som sångare på live. I Stole Your Love (Paul Stanley) Actionrocken börjar här. She (Gene Simmons, Stephen Coronel) En av flera låtar som flyttades från Simmons och Stanleys tidigare band Wicked Lester till Kiss och fick ett rakare arrangemang. I Was Made for Lovin You (Paul Stanley, Vini Poncia, Desmond Child) Disocflörten som delar fansen i två läger - kärlek eller hat. Toppade en lista i vår omröstning och var trea på en annan. Love Gun (Paul Stanley) Ett av de mest självklara inslagen i Kiss live-set. En knivskarp hårdrocksdänga. Goin Blind (Gene Simmons, Stephen Coronel) Låten som fick ett nytt liv när den plockades fram till Unplugged-inspelningen, även om vi så klart minns den bäst som den lät på Hotter Than Hell. Studioalbum Kiss (1974) Hotter than Hell (1974) Dressed to Kill (1975) Destroyer (1976) Rock And Roll Over (1976) Love Gun (1977) Gene Simmons (1978) Ace Frehley (1978) Peter Criss (1978) Paul Stanley (1978) Dynasty (1979) Unmasked (1980) Music from The Elder (1981) Creatures of the Night (1982) Lick It Up (1983) Animalize (1984) Asylum (1985) Crazy Nights (1987) Hot in the Shade (1989) Revenge (1992) Carnival of Souls (1997) Psycho Circus (1998) Livealbum Alive! (1975) Alive II (1977) Alive III (1993) Kiss Unplugged (1996) Symphony/Alive IV (2003) Samlingsalbum (i urval) Double Platinum (1978) Killers (1982) Smashes, Thrashes Hits (1988)

Vår, och fyra månader av 2008 har helt plötsligt passerat. Dags att sammanfatta den senast gångna, och det blir dessutom podradio av det hela. Mycket nöje! Ryan Adams Wonderwall (låt) För ett par dagar sedan hörde jag en fantastisk låt på radion samtidigt som jag försökte se till att barnen skulle få frukost. Allt bara stannade. Jag hade glömt bort att den här låten kunde låta ännu bättre som cover. Tar sig in på min fem-bästalista över världens bästa covers. (Fredrik Welander) Children of Bodom Blooddrunk (album) Children of Bodoms nya Blooddrunk är en blodstinn och thrashmättad upplevelse. Mitt favoritspår hittils är Lobodomy, en synthig men söndertrasande hård käftsmäll. (Isabelle Ståhl) Electric President Sleep well (album) Varje gång Ben Cooper och Alex Kane släpper nytt stillas Grandaddy-abstinensen avsevärt. Så bra är det. Melodierna som genomsyrar en ljudbild som bokstavligt talat skriker lofi (merparten av Electric Presidents material spelas in i Coopers sovrum) är som manna från himlen och skulle kunna platsa på The Sophtware slump. Singer/songwriter-vibbar med elektroniska förtecken. Dntel korsat med Styrofoam. Fast ändå inte. Bara ännu bättre. (Jonas Appelqvist) Markus Krunegård, Markusevangeliet (album) Det må vara tråkigt att hylla Markus ännu en gång, men det är så bra. Han är så bra. Det talar rakt in i mitt hjärta. (Madelene Holm) First Aid Kit Jagadamba, You Might (låt) Orminges tonårsupplaga av CocoRosie. Ge mig mer! (Maria Gustafsson) The Sword Gods of the Earth (album) Jag fortsätter att kära ner mig i musik som har ena foten i 70-talet. The Sword ger oss doom och stoner med thrashiga riff som får de små håren att resa sig på min vinterbleka kropp. (Mats Guldbrand) Alphabeat 10,000 Nights (Bimbo Jones Remix) Har redan sagt det mesta som behöver sägas om den här i min recension tidigare i veckan. Det här är vår. Det räcker så. Hade lika gärna kunna valt Bimbo Jones-remixen av Fascination istället, men eftersom 10, 000 Nights är mer april blir det den. (Ola Andersson) Plantlife Time Traveller (album) Jack s back. Hollywoodfunken lever. (Patrik Hamberg) Jamie Lidell Where D You Go? (låt) Svängigt och bra. En manlig Amy Winehouse‽ (Kal Ström)

Vår, och fyra månader av 2008 har helt plötsligt passerat. Dags att sammanfatta den senast gångna, och det blir dessutom podradio av det hela. Mycket nöje! Ryan Adams Wonderwall (låt) För ett par dagar sedan hörde jag en fantastisk låt på radion samtidigt som jag försökte se till att barnen skulle få frukost. Allt bara stannade. Jag hade glömt bort att den här låten kunde låta ännu bättre som cover. Tar sig in på min fem-bästalista över världens bästa covers. (Fredrik Welander) Children of Bodom Blooddrunk (album) Children of Bodoms nya Blooddrunk är en blodstinn och thrashmättad upplevelse. Mitt favoritspår hittils är Lobodomy, en synthig men söndertrasande hård käftsmäll. (Isabelle Ståhl) Electric President Sleep well (album) Varje gång Ben Cooper och Alex Kane släpper nytt stillas Grandaddy-abstinensen avsevärt. Så bra är det. Melodierna som genomsyrar en ljudbild som bokstavligt talat skriker lofi (merparten av Electric Presidents material spelas in i Coopers sovrum) är som manna från himlen och skulle kunna platsa på The Sophtware slump. Singer/songwriter-vibbar med elektroniska förtecken. Dntel korsat med Styrofoam. Fast ändå inte. Bara ännu bättre. (Jonas Appelqvist) Markus Krunegård, Markusevangeliet (album) Det må vara tråkigt att hylla Markus ännu en gång, men det är så bra. Han är så bra. Det talar rakt in i mitt hjärta. (Madelene Holm) First Aid Kit Jagadamba, You Might (låt) Orminges tonårsupplaga av CocoRosie. Ge mig mer! (Maria Gustafsson) The Sword Gods of the Earth (album) Jag fortsätter att kära ner mig i musik som har ena foten i 70-talet. The Sword ger oss doom och stoner med thrashiga riff som får de små håren att resa sig på min vinterbleka kropp. (Mats Guldbrand) Alphabeat 10,000 Nights (Bimbo Jones Remix) Har redan sagt det mesta som behöver sägas om den här i min recension tidigare i veckan. Det här är vår. Det räcker så. Hade lika gärna kunna valt Bimbo Jones-remixen av Fascination istället, men eftersom 10, 000 Nights är mer april blir det den. (Ola Andersson) Plantlife Time Traveller (album) Jack s back. Hollywoodfunken lever. (Patrik Hamberg) Jamie Lidell Where D You Go? (låt) Svängigt och bra. En manlig Amy Winehouse‽ (Kal Ström)

Mars, vilken månad. Vår, vinter, vår. Musik? Jepp, dags för redaktionen att sammanfatta igen. Och Kal och Madelene gör podradio av det hela. Njut. Håkan Hellström Kär i en ängel Han har blivit en stor pojke nu och sjunger om lycklig tvåsamhet istället för lyckopulver. Något en traditionalist som jag själv uppskattar. (Agnes Arpi) In Flames The Mirror s Truth (låt) Första singeln från In Flames nionde mästerverk A Sense of Purpose heter The Mirror’s Truth och är en suggestiv, explosiv historia, fullmatad med allt från det neoklassiska recept som göteborgarna jobbat med på senaste skivan. Jag gillar nästan den kraftfulla versen bättre än refrängen. (Isabelle Ståhl) Eels Useless Trinkets och Meet the Eels: Essential Eels vol, I (album) Missa för allt i världen inte att ett av vår tids mest missförstådda musikaliska genier, Mark Oliver Everett, släppt två samlingsskivor med sitt band Eels nu under 2008. Blandningen mellan amerikansk låtskrivartradition, lo-fi, existentiell vardagsångest och smakfullt simpla melodier blir nog inte vackrare än så. Skivorna heter Useless Trinkets och Meet the Eels: Essential Eels vol, I. (Joakim Johansson) Robert Svensson feat. Adam Olenius 1987 (låt) Mixtapes Cellmates ynglar av sig. Denna gång är det inte basisten Matildas New Decade som står under lupp, utan sångaren och låtskrivaren Roberts soloprojekt. Till sin hjälp har han tagit Jejo Perkovic (bland annat The Bear Quartet och Brick) och Adam Olenius från Shout Out Louds och resultatet är bedårande och oemotståndlig indiepop. I väntan på fullängdsalbumet Young punks are on the never-never från utsökta Nomethod Records får vi hålla till godo med första singeln. Gott så! (Jonas Appelqvist) We are Scientists Brain Thrust Mastery (album) Det var svårt att välja i mars. Skulle jag ta något av det där som betytt så mycket och varit så jobbigt att lyssna på när allt har varit skit? Eller kanske Markus Krunegårds (underbara Markus!) Jag är en vampyr som jag gick och skrek med till så att grannarna säkerligen önskade sig hörselskydd? Eller Håkan, som alltid säger rätt saker i rätt tid, särskilt i singeln För en lång lång tid? Det blev något slags mellanting som jag känner att jag haft svårt att sluta lyssna på. We are Scientists släppte albumet Brain Thrust Mastery, med några riktigt guldförgyllda spår. Särskilt underbara Lethal Enforcer med en hel del fina textrader. ”You might think it’s all in your head but you’re not certain anymore”… (Madelene Holm) Dimma Drabbad av oro (låt) Denna riffiga hårdrock från Uppsala får mig att jubla av glädje! Mars bästa låt utan tvekan. (Mats Guldbrand) Whitest Boy Alive - Golden Cage (Fred Falke Remix) Det stod mellan två låtar den här gången. Eftersom Joakim skrev om Marit Bergman i måndags (Justus Köhncke-mixen av Out on the Piers var den ena låten), så tyckte jag att jag kunde sätta strålkastarljuset på den andra. Erlend Øye låter som Erlend Øye brukar. Fred Falke låter som Fred Falke brukar. Höstregnsensamt och vårsolsbubblande. Finemang så. (Ola Andersson) Wildbirds Peacedrums The Snake (album) Med trummor och sång skapar de genuint unik musik. Ett av årets fem bästa album kommer från årets Jazz i Sverige-grupp, men är något helt annat. (Patrik Hamberg) Dra och släpp den orangea rss-ikonen till ett iTunes-fönster för att prenumerera på podradion.

Mars, vilken månad. Vår, vinter, vår. Musik? Jepp, dags för redaktionen att sammanfatta igen. Och Kal och Madelene gör podradio av det hela. Njut. Håkan Hellström Kär i en ängel Han har blivit en stor pojke nu och sjunger om lycklig tvåsamhet istället för lyckopulver. Något en traditionalist som jag själv uppskattar. (Agnes Arpi) In Flames The Mirror s Truth (låt) Första singeln från In Flames nionde mästerverk A Sense of Purpose heter The Mirror’s Truth och är en suggestiv, explosiv historia, fullmatad med allt från det neoklassiska recept som göteborgarna jobbat med på senaste skivan. Jag gillar nästan den kraftfulla versen bättre än refrängen. (Isabelle Ståhl) Eels Useless Trinkets och Meet the Eels: Essential Eels vol, I (album) Missa för allt i världen inte att ett av vår tids mest missförstådda musikaliska genier, Mark Oliver Everett, släppt två samlingsskivor med sitt band Eels nu under 2008. Blandningen mellan amerikansk låtskrivartradition, lo-fi, existentiell vardagsångest och smakfullt simpla melodier blir nog inte vackrare än så. Skivorna heter Useless Trinkets och Meet the Eels: Essential Eels vol, I. (Joakim Johansson) Robert Svensson feat. Adam Olenius 1987 (låt) Mixtapes Cellmates ynglar av sig. Denna gång är det inte basisten Matildas New Decade som står under lupp, utan sångaren och låtskrivaren Roberts soloprojekt. Till sin hjälp har han tagit Jejo Perkovic (bland annat The Bear Quartet och Brick) och Adam Olenius från Shout Out Louds och resultatet är bedårande och oemotståndlig indiepop. I väntan på fullängdsalbumet Young punks are on the never-never från utsökta Nomethod Records får vi hålla till godo med första singeln. Gott så! (Jonas Appelqvist) We are Scientists Brain Thrust Mastery (album) Det var svårt att välja i mars. Skulle jag ta något av det där som betytt så mycket och varit så jobbigt att lyssna på när allt har varit skit? Eller kanske Markus Krunegårds (underbara Markus!) Jag är en vampyr som jag gick och skrek med till så att grannarna säkerligen önskade sig hörselskydd? Eller Håkan, som alltid säger rätt saker i rätt tid, särskilt i singeln För en lång lång tid? Det blev något slags mellanting som jag känner att jag haft svårt att sluta lyssna på. We are Scientists släppte albumet Brain Thrust Mastery, med några riktigt guldförgyllda spår. Särskilt underbara Lethal Enforcer med en hel del fina textrader. ”You might think it’s all in your head but you’re not certain anymore”… (Madelene Holm) Dimma Drabbad av oro (låt) Denna riffiga hårdrock från Uppsala får mig att jubla av glädje! Mars bästa låt utan tvekan. (Mats Guldbrand) Whitest Boy Alive - Golden Cage (Fred Falke Remix) Det stod mellan två låtar den här gången. Eftersom Joakim skrev om Marit Bergman i måndags (Justus Köhncke-mixen av Out on the Piers var den ena låten), så tyckte jag att jag kunde sätta strålkastarljuset på den andra. Erlend Øye låter som Erlend Øye brukar. Fred Falke låter som Fred Falke brukar. Höstregnsensamt och vårsolsbubblande. Finemang så. (Ola Andersson) Wildbirds Peacedrums The Snake (album) Med trummor och sång skapar de genuint unik musik. Ett av årets fem bästa album kommer från årets Jazz i Sverige-grupp, men är något helt annat. (Patrik Hamberg) Dra och släpp den orangea rss-ikonen till ett iTunes-fönster för att prenumerera på podradion.

Dags för sammanfattning av den gångna månaden, igen. Ett nytt steg i utvecklingen är att ni nu även kan lyssna på redaktionens bidrag i vår podradiosändning. Och verkligen höra och bedöma vad ni själva tycker. Veronica Maggio Måndagsbarn (låt) Jag är extremt svag för fröken Maggios röst. Hennes debut var en guilty pleasure hela förra året. Den här gången är det nog bäst att komma ut direkt. (Kal Ström) Pacific! Reveries (album) Februaris bästa kom sent. Men mycket välkommet. Och nu när jag hört mer av Pacific! än bara förra årets instrumentala Runway to Elsewhere så är jag inte besviken. Reveries är ett skönt, popigt drömmande. (Madelene Holm) Lightspeed Champion Falling Off the Lavender Bridge (album) När Test Icicles poserade i i-D för ett par år sedan som det nya Menswear var det egentligen ingen som ville lyssna på albumet. Det hade inga kvaliteter förutom de trånga kavajerna. När Dev Hynes släpper ett soloalbum under namnet Lightspeed Champion hamnar den gigantiska pälsmössan i skuggan av snäll och ärlig pop, som Magnus Carlson i countrykostym. (Maria Gustafsson) Caribou Andorra (album) Den här skivan kom ut förra året men största förälskelse och besvikelse har varit Caribou. Den har bara växt och växt i öronen och jag är ganska säker på att Andorra inte har ett enda dåligt spår. Besvikelsen bestod i att de ställde in sin spelning i Edinburgh. (Marie Lindström) Santogold You ll find a way (Switch Graeme remix) Det är högst troligt att det kommer att börja hojtas om M.I.A.-ripoff, men Santi White har många fler järn i elden än så. Med Spank Rock-samarbeten å ena sidan, bakgrund i punkband å den andra och förbandsgig för Björk å det tredje kan Santogold förhoppningsvis få till ett av vårens intressantare debutskivor. (myspace.com/santogold) (Martina Nordman) Cataract Blackest Hour (låt) Om jag mot förmodan skulle få för mig att ge mig in i en köttig mosh pit, så skulle det nog kunna vara till den här låten. Ett jäkla röj av en schweizisk grupp jag inte har hört talas om tidigare, men som definitivt har gett mig mersmak. (Mats Guldbrand) Hercules Love Affair feat. Antony Hegarty Blind (Frankie Knuckles Dub) Senaste tidens mesta dsc-forumupptäckt. Första singeln från Hercules Love Affairs kommande album låter som, tja, tänk Blurs Boys and Girls. Men riktigt kul blir det när housemästaren Frankie Knuckles sätter tänderna i Blind. Min enda invändning mot Frankie Knuckles remix när jag hörde den stavas Antony . Eller kanske snarare hans röst som inte funkar överhuvudtaget för mig här. En instrumentalmix stod högt på önskelistan och, jodå, en dubmix ger mig precis det (ja, nästan). Med Frankie färdas vi sisådär två årtionden tillbaka i tiden i till något som skulle kunna vara valfri produktion av Knuckles Def Mix-gäng. Varmt, vackert och pianofyllt i tillbakalutat fyr-fyra-mak. (Ola Andersson) Fredrik Nordström Blue (album) Japp där satt den. Den svenska jazzen precis så som jag vill ha den. Representeras av låten: Later Sunday Flight Home. (Patrik Hamberg) Vampire Weekend M79 (låt) Akademikerynglingar som spelar afroindiepop med cembalo. Årets lyckligaste låt. (Susanna Huldt) Kiss (band) Spelar i Stockholm i maj och jag har en biljett. (Tomas Lundström)

Dags för sammanfattning av den gångna månaden, igen. Ett nytt steg i utvecklingen är att ni nu även kan lyssna på redaktionens bidrag i vår podradiosändning. Och verkligen höra och bedöma vad ni själva tycker. Veronica Maggio Måndagsbarn (låt) Jag är extremt svag för fröken Maggios röst. Hennes debut var en guilty pleasure hela förra året. Den här gången är det nog bäst att komma ut direkt. (Kal Ström) Pacific! Reveries (album) Februaris bästa kom sent. Men mycket välkommet. Och nu när jag hört mer av Pacific! än bara förra årets instrumentala Runway to Elsewhere så är jag inte besviken. Reveries är ett skönt, popigt drömmande. (Madelene Holm) Lightspeed Champion Falling Off the Lavender Bridge (album) När Test Icicles poserade i i-D för ett par år sedan som det nya Menswear var det egentligen ingen som ville lyssna på albumet. Det hade inga kvaliteter förutom de trånga kavajerna. När Dev Hynes släpper ett soloalbum under namnet Lightspeed Champion hamnar den gigantiska pälsmössan i skuggan av snäll och ärlig pop, som Magnus Carlson i countrykostym. (Maria Gustafsson) Caribou Andorra (album) Den här skivan kom ut förra året men största förälskelse och besvikelse har varit Caribou. Den har bara växt och växt i öronen och jag är ganska säker på att Andorra inte har ett enda dåligt spår. Besvikelsen bestod i att de ställde in sin spelning i Edinburgh. (Marie Lindström) Santogold You ll find a way (Switch Graeme remix) Det är högst troligt att det kommer att börja hojtas om M.I.A.-ripoff, men Santi White har många fler järn i elden än så. Med Spank Rock-samarbeten å ena sidan, bakgrund i punkband å den andra och förbandsgig för Björk å det tredje kan Santogold förhoppningsvis få till ett av vårens intressantare debutskivor. (myspace.com/santogold) (Martina Nordman) Cataract Blackest Hour (låt) Om jag mot förmodan skulle få för mig att ge mig in i en köttig mosh pit, så skulle det nog kunna vara till den här låten. Ett jäkla röj av en schweizisk grupp jag inte har hört talas om tidigare, men som definitivt har gett mig mersmak. (Mats Guldbrand) Hercules Love Affair feat. Antony Hegarty Blind (Frankie Knuckles Dub) Senaste tidens mesta dsc-forumupptäckt. Första singeln från Hercules Love Affairs kommande album låter som, tja, tänk Blurs Boys and Girls. Men riktigt kul blir det när housemästaren Frankie Knuckles sätter tänderna i Blind. Min enda invändning mot Frankie Knuckles remix när jag hörde den stavas Antony . Eller kanske snarare hans röst som inte funkar överhuvudtaget för mig här. En instrumentalmix stod högt på önskelistan och, jodå, en dubmix ger mig precis det (ja, nästan). Med Frankie färdas vi sisådär två årtionden tillbaka i tiden i till något som skulle kunna vara valfri produktion av Knuckles Def Mix-gäng. Varmt, vackert och pianofyllt i tillbakalutat fyr-fyra-mak. (Ola Andersson) Fredrik Nordström Blue (album) Japp där satt den. Den svenska jazzen precis så som jag vill ha den. Representeras av låten: Later Sunday Flight Home. (Patrik Hamberg) Vampire Weekend M79 (låt) Akademikerynglingar som spelar afroindiepop med cembalo. Årets lyckligaste låt. (Susanna Huldt) Kiss (band) Spelar i Stockholm i maj och jag har en biljett. (Tomas Lundström)

Of Montreal Heimdalsgate Like A Promethean Curse Av alla låtar på Of Montreals underbara Hissing Fauna, Are You The Destroyer?, och av alla låtar i år, är den här allra allra mest lyssningsvärd. Alla vridningar och vändningar, det ödesmättade introt och den beroendeframkallande refrängslingan, texten och titeln. Allt är perfekt. (Madelene Holm) Client Lights Go Out Trots Muteboxar, El Hijo-album och Tony Allen-dubblar så är det upp till Client om en låt måste plockas ut från året. Lights Go Out sitter på ett snorenkelt men effektivt intro och årets mest poseframkallande basgång. Under de 3:42 som den pågår höjdes visst volymen plötsligt till 11. Årets bästa festaccessoar tillsammans med Legendario. (Martina Nordman) Jonas Steur med Jennifer Rene Fall to Pieces En av 2006 års allra bästa låtar bars fram av Jennifer Renes ensamekande röst när hon, tillsammans med Jose Amnesia, gav oss den hypnotiskt vackra och sorgsna neonpulserande bilfärden Louder – rakt igenom ett nattsvart känslolandskap. Att Jennifer Renes röst var som född för just den här typen av blå poptrance verkar vara något som Jonas Steur insåg rätt snabbt. Tillsammans skapade de Fall to Pieces. Med Jonas vid maskinerna och Jennifer Rene vid micken rusar Fall to Pieces fram längs med samma trancelandsväg som Louder - med det ensammaste av pianon i den lilla burkiga bilradion. (Ola Andersson) Kleerup och Robyn With Every Heartbeat Receptet är ganska enkelt. Beat. Röst. Persona. Resultatet blev en låt som var omöjlig att få ur huvudet och som fastställde två saker. 1) En genuint grym låt kan hamna etta på Englandslistan. 2) Det finns nu inga tvivel om att Robyn är en nationalklenod. (Marie Lindström) M.I.A. med Bun B och Rich Boy Paper Planes (Remix) Att det skulle vara så enkelt att uppröra både David Letterman och Denise DeDe Lopez 2007 hade väl ingen trott? M.I.A. gjorde på en och samma gång årets mest fästande och omöjliga låt. Att sjunga refrängen är hopplöst. Att ogilla den här glädjebomben var lika omöjligt. (Patrik Hamberg) Aesop Rock Citronella När man trodde att Aesop inte kunde förvåna och att han skulle fastna i sina egna tidigare så tråkiga beats så stilar Ian Bavitz inte bara upp årets skiva utan även årets låt. Egenproducerat, hårt, mörkt, futuristiskt och dessutom fyllt av svidande kritik i kryptisk form. Fragmentariskt och genialiskt och kanske inte så flummigt och pseudointellektuellt som man först kan tro, eller? (Pontus Gustavsson) Cutters of the pie, throw your summers in the sky Collar-pop Jolly Roger die, motherfucker, die! The Good, The Bad The Queen 80 s Life Trött och perfekt i Albarnsk symbios. 80 s Life är bästa spåret från albumet som gick ut så försiktigt, som försvann i bruset. Ett album, som likt The Great Escape kommer ligga och puttra under ytan i skivsamlingen, fenomenet som under 2007 drog sin sista suck, och göra sig påmint då och då. (Maria Gustafsson) Studio Out There Den har hängt med från årets början och jag blir fortfarande lika lycklig varje gång den spelas därför känns valet både enkelt och självklart i år. I evighetslånga Out There bygger Studio först upp den första halvan till snygg taktfast Curepop innan de med klingande baktaktsgitarrer, pärlande analoga retrosynthar, en enkel basgång och acidslinga låter de avslutande nio minuterna långsamt glida över i ett briljant solnedgångssoundtrack där en bister snut i pastellkostym kör genom ett neonskimrande fuktigt Miami. (David Drazdil) Säkert! Sanningsdan Falling Down-revanschlystnad i symbios med manodepressiv svensk pop. Unikt och fantastiskt uppfriskande. (Agnes Arpi) Mikael Herrström Dirtmachine Av någon anledning älskar jag den här låten. Den har så många komponenter jag faller för. Låten är mjuk men ändå stenhård och har en sprucken röst, rocksväng och orgel som huvudrollsinnehavare. En minut och trettio sekunder in i låten händer något magiskt. Det pågår i ungefär en halv minut. En övergång från en brygga till en sista vers som är något av det snyggaste jag nånsin hört. (Fredrik Welander) The Donnas Like an Animal Brett Anderson påannonserade låten på spelningen i Göteborg i höstas med orden There are a lot of songs written by lovers to lovers. This one s for everybody else . En klockren hårdrocksdänga och ibland är det precis det som behövs. (Tomas Lundström) Dark Tranquillity Terminus (Where Death Is Most Alive) Att lyssna på den här låten är som att springa genom ishårt ösregn med vinden i ryggen i nedförsbacke. En sugande elektrisk syntström för mig likt en magnet in i en söndertrasande riffstomp som beslutsamt och hänsynslöst trappas upp till en vansinnigt snygg refräng. Stanne med kompani är melankolins fanbärare och den här låten både lindrar och sliter sönder. Jag älskar den. (Isabelle Ståhl) Neurosis To the Wind På ett överbokat tåg mot Göteborg i den allra värsta julhetsen blir det så självklart vilken årets låt är. När låten börjar närma sig slutet och när det i mina lurar vrålas To the Wind på ett nästan otäckt gutturalt sätt, upplever jag samma fantastiska känsla som i somras på ett smällfullt och kokhett Debaser. Neurosis har definitivt gjort årets låt med sitt mästerverk To the Wind. (Mats Guldbrand) The Stoner och Daniel Boyacioglu Mellan planeterna stängde jag av spisen (Kal Ström) Jonas Knutsson Horn Please! Bosambo-revati Svarta havet möter Siljan. Och plötsligt framstår Odessa som så nära. (Peter Dahlgren) Of Montreal The Past Is a Grotesque Animal Att The Past Is a Grotesque Animal innehåller årets mest pretentiösa och fantastiska textrader och var en av årets låtar hade jag redan konstaterat. Men när Of Montreal öppnade konserten i Stockholm med denna över tio minuter långa, kompakta kvicksandsundergång blev det uppenbart att det faktiskt var årets allra bästa. (Susanna Huldt)

Of Montreal Heimdalsgate Like A Promethean Curse Av alla låtar på Of Montreals underbara Hissing Fauna, Are You The Destroyer?, och av alla låtar i år, är den här allra allra mest lyssningsvärd. Alla vridningar och vändningar, det ödesmättade introt och den beroendeframkallande refrängslingan, texten och titeln. Allt är perfekt. (Madelene Holm) Client Lights Go Out Trots Muteboxar, El Hijo-album och Tony Allen-dubblar så är det upp till Client om en låt måste plockas ut från året. Lights Go Out sitter på ett snorenkelt men effektivt intro och årets mest poseframkallande basgång. Under de 3:42 som den pågår höjdes visst volymen plötsligt till 11. Årets bästa festaccessoar tillsammans med Legendario. (Martina Nordman) Jonas Steur med Jennifer Rene Fall to Pieces En av 2006 års allra bästa låtar bars fram av Jennifer Renes ensamekande röst när hon, tillsammans med Jose Amnesia, gav oss den hypnotiskt vackra och sorgsna neonpulserande bilfärden Louder – rakt igenom ett nattsvart känslolandskap. Att Jennifer Renes röst var som född för just den här typen av blå poptrance verkar vara något som Jonas Steur insåg rätt snabbt. Tillsammans skapade de Fall to Pieces. Med Jonas vid maskinerna och Jennifer Rene vid micken rusar Fall to Pieces fram längs med samma trancelandsväg som Louder - med det ensammaste av pianon i den lilla burkiga bilradion. (Ola Andersson) Kleerup och Robyn With Every Heartbeat Receptet är ganska enkelt. Beat. Röst. Persona. Resultatet blev en låt som var omöjlig att få ur huvudet och som fastställde två saker. 1) En genuint grym låt kan hamna etta på Englandslistan. 2) Det finns nu inga tvivel om att Robyn är en nationalklenod. (Marie Lindström) M.I.A. med Bun B och Rich Boy Paper Planes (Remix) Att det skulle vara så enkelt att uppröra både David Letterman och Denise DeDe Lopez 2007 hade väl ingen trott? M.I.A. gjorde på en och samma gång årets mest fästande och omöjliga låt. Att sjunga refrängen är hopplöst. Att ogilla den här glädjebomben var lika omöjligt. (Patrik Hamberg) Aesop Rock Citronella När man trodde att Aesop inte kunde förvåna och att han skulle fastna i sina egna tidigare så tråkiga beats så stilar Ian Bavitz inte bara upp årets skiva utan även årets låt. Egenproducerat, hårt, mörkt, futuristiskt och dessutom fyllt av svidande kritik i kryptisk form. Fragmentariskt och genialiskt och kanske inte så flummigt och pseudointellektuellt som man först kan tro, eller? (Pontus Gustavsson) Cutters of the pie, throw your summers in the sky Collar-pop Jolly Roger die, motherfucker, die! The Good, The Bad The Queen 80 s Life Trött och perfekt i Albarnsk symbios. 80 s Life är bästa spåret från albumet som gick ut så försiktigt, som försvann i bruset. Ett album, som likt The Great Escape kommer ligga och puttra under ytan i skivsamlingen, fenomenet som under 2007 drog sin sista suck, och göra sig påmint då och då. (Maria Gustafsson) Studio Out There Den har hängt med från årets början och jag blir fortfarande lika lycklig varje gång den spelas därför känns valet både enkelt och självklart i år. I evighetslånga Out There bygger Studio först upp den första halvan till snygg taktfast Curepop innan de med klingande baktaktsgitarrer, pärlande analoga retrosynthar, en enkel basgång och acidslinga låter de avslutande nio minuterna långsamt glida över i ett briljant solnedgångssoundtrack där en bister snut i pastellkostym kör genom ett neonskimrande fuktigt Miami. (David Drazdil) Säkert! Sanningsdan Falling Down-revanschlystnad i symbios med manodepressiv svensk pop. Unikt och fantastiskt uppfriskande. (Agnes Arpi) Mikael Herrström Dirtmachine Av någon anledning älskar jag den här låten. Den har så många komponenter jag faller för. Låten är mjuk men ändå stenhård och har en sprucken röst, rocksväng och orgel som huvudrollsinnehavare. En minut och trettio sekunder in i låten händer något magiskt. Det pågår i ungefär en halv minut. En övergång från en brygga till en sista vers som är något av det snyggaste jag nånsin hört. (Fredrik Welander) The Donnas Like an Animal Brett Anderson påannonserade låten på spelningen i Göteborg i höstas med orden There are a lot of songs written by lovers to lovers. This one s for everybody else . En klockren hårdrocksdänga och ibland är det precis det som behövs. (Tomas Lundström) Dark Tranquillity Terminus (Where Death Is Most Alive) Att lyssna på den här låten är som att springa genom ishårt ösregn med vinden i ryggen i nedförsbacke. En sugande elektrisk syntström för mig likt en magnet in i en söndertrasande riffstomp som beslutsamt och hänsynslöst trappas upp till en vansinnigt snygg refräng. Stanne med kompani är melankolins fanbärare och den här låten både lindrar och sliter sönder. Jag älskar den. (Isabelle Ståhl) Neurosis To the Wind På ett överbokat tåg mot Göteborg i den allra värsta julhetsen blir det så självklart vilken årets låt är. När låten börjar närma sig slutet och när det i mina lurar vrålas To the Wind på ett nästan otäckt gutturalt sätt, upplever jag samma fantastiska känsla som i somras på ett smällfullt och kokhett Debaser. Neurosis har definitivt gjort årets låt med sitt mästerverk To the Wind. (Mats Guldbrand) The Stoner och Daniel Boyacioglu Mellan planeterna stängde jag av spisen (Kal Ström) Jonas Knutsson Horn Please! Bosambo-revati Svarta havet möter Siljan. Och plötsligt framstår Odessa som så nära. (Peter Dahlgren) Of Montreal The Past Is a Grotesque Animal Att The Past Is a Grotesque Animal innehåller årets mest pretentiösa och fantastiska textrader och var en av årets låtar hade jag redan konstaterat. Men när Of Montreal öppnade konserten i Stockholm med denna över tio minuter långa, kompakta kvicksandsundergång blev det uppenbart att det faktiskt var årets allra bästa. (Susanna Huldt)

Vi bjuder på en halvtimmes välvald musik till julstöket. Lite gammalt, lite nytt. Lite allvarligt, lite glatt. En skön blandning, precis som vanligt. Moses White Christmas The New Pornographers Joseph, Who Understood The Pogues Kirsty MacColl Fairytale of New York Tori Amos Have Yourself a Merry Christmas Woody Guthrie 1913 Massacre Shawn Lee s Ping Pong Orchestra O Little Town of Bethlehem Atmosphere If I Was Santa Jussi Björling O helga natt

Vi bjuder på en halvtimmes välvald musik till julstöket. Lite gammalt, lite nytt. Lite allvarligt, lite glatt. En skön blandning, precis som vanligt. Moses White Christmas The New Pornographers Joseph, Who Understood The Pogues Kirsty MacColl Fairytale of New York Tori Amos Have Yourself a Merry Christmas Woody Guthrie 1913 Massacre Shawn Lee s Ping Pong Orchestra O Little Town of Bethlehem Atmosphere If I Was Santa Jussi Björling O helga natt

Lördag. Snart jul. Då blir det självklart disco för hela slanten. Ett gäng låtar att lyssna på. Samma förutsättningar som förra gången: Lite mixat. Lite svängigt. Lite taffligt (eller “charmigt” som vi säger i branschen). Lyssna på egen risk. Låtlistan hittar du här nedanför. När du lyssnar kan du också passa på att läsa tre sprillans nyskrivna discosamling-recensioner: The Master of the Masterpiece: The Very Best of Mr. Patrick Adams Deep Disco Culture vol. 2: Underground Disco Rarities Future Club Classics Dimitri from Paris presents Cocktail Disco LÅTLISTAN TILL DECEMBERS DISCOMIX Vissa händelser känns som en tanke. När jag sammanställde låtlistan till den här lilla discomixen visade det sig att jag, utan att ägnat det en enda tanke, varit väldigt årsfokuserad. Även om discons verkliga guldålder inte sträcker sig längre än en sex-sju år var det ändå lite förvånande. Här är oavsett vilket låtarna som går att ingår i min lilla decemberdiscomix. 1. Delegation Heartache no. 9 (1979) Disco som genre var, som i princip all dansmusik, aldrig egentligen någon albumgenre. Med det inte sagt att det inte fanns discoalbum som håller hela vägen. Ett av de allra bästa exemplen är Delegations Ken Gold-producerade Eau de Vie . Att säga att Heartache no. 9 inte lyssnat på Chic är att bända sanningen så långt det bara går – men det är samtidigt också en av de bästa Chic-wannabe-låtar som gjorts. 2. Robin Beck Sweet Talk (Dim s Re-edit) (1979) Jag kan inte hjälpa det – vad Robin Beck än må ha gjort eller kommer att göra så är hon i min värld för alltid mest av allt 1988 års First Time. Den där bedrövliga Coca-Cola-reklamlåten, för er som var med när det begav sig. Men kan man blunda för det en stund har hon ju gjort bra grejer också. Exempelvis när hon, som ungefär alla andra artister i slutet av sjuttiotalet, gjorde disco. Producerade gjorde Kenny Lehman – som bland annat dessförinnan producerat Chic. 3. Gayle Adams Your Love Is a Life Saver (1980) Efter att ha fått en hit med Sharon Redds Can You Handle It övertalade producenterna Willie Lester och Rodney Brown Prelude-ledningen att satsa på Gayle Adams. Your Love Is a Life Saver blev även den en jättehit. Dessutom med en stråk-slinga som eventuellt kan kännas bekant. 4. Kylie Minogue Step Back in Time (Tony King Remix) (1990) Remember the old days / remember the O Jays . När Stock Aitken Waterman gav 22-åriga Kylie texten till det som skulle komma att bli uppföljaren till Shocked lär hennes första fråga ha varit vilka är The O Jays ? Förhoppingsvis har hon sedan dess stiftat rejäl bekantskap med de discopionjärerna. When you can t find the music, to get down and boogie / all you can do is step back in time . Så sant som det är sagt. Och där väntar förstås discon. 5. Ava Cherry You Never Loved Me (1980) Basen är ju mer än något annat pulsen, värmen och hjärtat i all riktigt bra dansmusik. I Ava Cherrys (som arbetade med David Bowie åren 1974-1979) You Never Loved Me får vi en av de allra mest drivande och mullrande basgångar som discoeran lyckades skaka fram – en basgång lika bittert vass som texten. Med den basgången skakande högtalarställen är det kanske lite förvånande att producenten bakom You Never Loved Me – och hela Avas Ripe-album är en av den polerade mjuksisoulens allra största: Curtis Mayfield. Ava själv kanske är mer känd för sitt förhållande, professionellt och privat, med David Bowie åren 1974-1979. Ett förhållande som bland annat resulterade i att Bowie skrev och producerade låtar till Ava-albumet People from Bad Homes och att han skrev Can You Hear Me från Young Americans till henne (en låt där Ava själv är med och körar). 6. Martha High He s My Ding Dong Man (1979) Mer i avdelningen: lite otippade producenter. När Martha High släppte sin solodebut på klassiska Salsoul Records 1979 var hon inte ny i branschen. Tvärtom hade hon redan sjungit och turnerat i över 15 år – först i gruppen The Four Jewels. 1964 blev gruppen del i The James Brown Revue och det var också början på ett samarbete som skulle vara ända fram till 1995 – den sångerska som hängt med James allra längst, när Martha hoppade av James Browns turnéfölje. Självklart var det också just James Brown som 1979 gav Martha vad som skulle kunna vara den musikaliska förebilden för Michael Jacksons Billie Jean. 7. Puff Moody (1979) Discoeran har en enorm kyrkogård där alla en-singel-artister ligger begravna. Inte nog med att många bara släppte en singel innan de gick vidare i andra konstellationer – många av dessa artister och grupper lämnade inga eller väldigt knapphändiga spår efter sig kring vilka de egentligen var. Puff är en sådan artist. Singeln (You Got Me) In the Mood verkar ha varit det enda livstecknet som Puff någonsin visade. Med en ljudbild dränkt i piano, blås och stråkar filtrerad genom en av discons mesta hi-hats är (You Got Me) In the Mood precis lika rolig som du tror. Moody är den instrumentala versionen hämtad från singelns b-sida. 8. Kumano I ll Cry for You (1980) Ännu en artist som det milt sagt finns knapphändigt med information om är Kumano. Bakom Kumano ska kanadensiske Randy Kumano ha dolt sig – ett album som i USA sedan gavs ut av Prelude. Ungefär där tar det stopp med information. Det som däremot är alldeles smärtsamt uppenbart är att I ll Cry for You, med sina gråtande stråkar och längtande saxofon, en av de sorgligaste discolåtar världen hört. Fullständigt fantastisk, förstås. 9. John Davis The Monster Orchestra Ain t That Enough for You (1978) Discoeran var inte bara en tid där precis alla – oavsett vad de tidigare spelat för musik – åtminstone gjorde något discoalbum för att haka på den lukrativa trenden – det var också en era som obönhörligen stämplade några av de största artisterna i genren med disco över hela meritförteckningen. Det gjorde också att när discon väl brann upp på den där fotbollsstadion så gjorde också en hel uppsjö karriärer det. En som gick från kommersiell jättesuccé till mer eller mindre bortglömd på ingen tid alls var John Davis. Efter att ha jobbat med namn som Phyllis Hyman, Carol Douglas, John Travolta, The Stylistics, The Salsoul Orchestra, The Trammps, Eddie Holman, Grace Jones, First Choice, Diana Ross och Loose Change fick John Davis till sist till en riktig jättehit med Ain t That Enough for You - för att sedan försvinna nästan helt från kartan bara något år senare. Men även om John Davis glömdes bort är Ain t That Enough for You även den sorgset stjärnglimrande disco av allra bästa sort – med stråkar som lånade från Cerrone och med ett piano som är som en mall för en generation house-skapare. 10. Peter Jacques Band Walking on Music (1978) Ännu en Prelude-artist. Född i Guadeloupe, med italienskt blod i ådrorna, var Jacques Fred Petrus mulattfärgade hy en hudmässig sammanfattning av discon: svart eller vit – under discoljusen blandades de båda färgerna till en snudd på oändlig färgpalett. Ännu mer disco blev förstås Jean Jaques när han flyttade till Italien, världens näst mesta discoland, i skarven mellan sextio- och sjuttiotal. Med Milano som bas spottade han sedan ur sig musik på löpande band – musik av det eurodoftande snitt som Moroder, Cerrone och Costandinos ritat upp grunderna till. Två av dessa var Macho och Peter Jacques Band. Det är de sistnämnda som står bakom den övereuforibubblande Walking on Music som lyser vilken tråkig decemberdag som helst. Jacques blev tragiskt mördad 1986 under oklara omständigheter – allt ifrån att han var inblandad i maffian till att det bara var någon som inte gillade honom som fick nog – men innan dess hann han med att ge världen skivor med de Jacques-konstellationer som är de såväl mest klassiska som mest framgångsrika: Change och B.B. Q. Band. 11. Ashantis Honey Baby (1977) Ännu mer bubblande än Walking on Music är Ashantis fullständigt övercharmerande Honey Baby. Ashantis var en funkgrupp från Ghana som av någon anledning tog vägen förbi Italien när det blev dags att spela in albumet från 1977 (ett album som heter Ashantis eller Disco Play beroende på vem man frågar). Och det hörs. Honey Baby är det bästa från Italiens discoscen och den afrikanska sjuttiotalsfunken. Lite kuriosa i sammanhanget är att albumet dessutom ska ha getts ut i Polen av ett polskt skivbolag kort efter att det släpptes i Italien, vilket gjorde skivan, som någon konstaterade, till one of the funkiest records ever released in the Eastern block at that time .

Lördag. Snart jul. Då blir det självklart disco för hela slanten. Ett gäng låtar att lyssna på. Samma förutsättningar som förra gången: Lite mixat. Lite svängigt. Lite taffligt (eller “charmigt” som vi säger i branschen). Lyssna på egen risk. Låtlistan kommer om några dagar. Under tiden kan ni passa på att få lite tips i form av tre sprillans nyskrivna disco-recensioner: The Master of the Masterpiece: The Very Best of Mr. Patrick Adams Deep Disco Culture vol. 2: Underground Disco Rarities Future Club Classics Dimitri from Paris presents Cocktail Disco

I Edinburgh pågår för tillfället världens största kulturfestival även fast regnet öser ner. I parlimentet diskuteras Skottlands självständighet och på de ljungblommande hedarna dricks det whisky. I veckans Skotska podradio, nummer två i ordningen hör du: Ivor Cutler Trio Good Morning! How are you? Shut up! Wounded Knee I Don t Want to Kill Anybody Les Bof! Boule de Cristal Dead Beat Club Circa 1985 Aidan O Rourke Falun Fine The Future King of Scotland The Girl Who Walks Over Glass Y all is Fantasy Island With Handclaps

I Edinburgh pågår för tillfället världens största kulturfestival även fast regnet öser ner. I parlimentet diskuteras Skottlands självständighet och på de ljungblommande hedarna dricks det whisky. I veckans Skotska podradio, nummer två i ordningen hör du: Ivor Cutler Trio Good Morning! How are you? Shut up! Wounded Knee I Don t Want to Kill Anybody Les Bof! Boule de Cristal Dead Beat Club Circa 1985 Aidan O Rourke Falun Fine The Future King of Scotland The Girl Who Walks Over Glass Y all is Fantasy Island With Handclaps